Idag är det sol ute, sol inne, all over. Så underbart med sol. Man är glad hela dagen, utan någon anledning. Allt känns bara så lätt. Håller ni inte med?


Satt på lejontrappan vid Brunnsparken idag och pluggade i väntan på en fika med mamma när en tjejer kommer nerspringande, sätter sig i ett hörn, gråter högt och pratar i telefon. Då kände jag mig så svensk, blyg och tråkig. Visste inte vad jag skulle göra. Funderade på att gå fram, men "nej, tänk om hon inte vill. kanske bäst att... se vad som händer... kanske blir hon gladare av telefonsamtalet...". Man är så feg och omedmänsklig som inte ens kan gå fram och fråga en tjej som är några år yngre hur hon mår. Har lite dåligt samvete såhär i efterhand. Hade ni gått fram eller? Visst tvekar man ändå lite, av någon anledning...

Nu ska jag i alla fall cykla iväg till humanisten för att gå på min första lektion av enegelskakvällskursen jag har anmält mig på. Fråga mig inte varför. Jag är usel på engelska så det här kommer nog gå käpprätt åt... Men har lovat mig själv att ge det en chans åtminstone. Blev dock kallad till en arbetsintervju nästa vecka, och får jag jobb så får nog engelskan stryka på foten!


Ha det bra i solen!